RECENSION AV THE DANCIN’ SPY
Pekkaninis “The Dancin’ Spy” (egen utgivning) är ett smärre utslag, igen, av tillbaka-till-framtiden, så som den, framtiden, alltså, tedde sig 1986 eller däromkring, en alternativ tidslinje likt Simon Stålenhags (och låten ”Smokey’s Business” doftar litet Samla/Hollmer, rent av).
Den här gången har han ett mer skurkaktigt anslag, han ger sig in i något som definitivt är inspirerat av traditionella, fast äldre, thrillersoundtracks.
Hans theremin-trio gör bra ifrån sig här, givetvis är jag färgad av att nu också haft förmånen att se dem i levande livet på en vernissage i Göteborg. Trots att thereminen är ett instrument som kom sent in i den återvände göteborgarens liv, trakterar han det utan rädsla eller choser, tvärtom blir det här inte bara ett spänningsskapande ljudalstrande som någonsin i musiken till någon skräckfilm från förra seklets mitt, utan det får ta plats, äntligen, skulle man kanske säga, eftersom det varit litet småknäppt att just thereminen fortfarande varit en elektronmusikmusealt instrument och inte riktigt ”på riktigt” i ensemblespel.
