RECENSION AV 3 PEKKANINI-PLATTOR:
Jag höll på att skriva att han kom likt en dickenskaraktär från jular som svunnit hän, men den analogin kanske leder fel, men en gång i tiden köpte jag skivor med Ensamma hjärtan (tre studioalbum och ett livedito blev det 1978–1981), påhejad av, tror jag, Stefan Wermelin i Asfalttelegrafen på Sveriges radio (på den tiden då P3 inte var flåshurtigt om bästa sättet att få in eller ur en tampong eller berättade fyllevitsar på ungdomlig mälardalska på bästa sändningstid, utan faktiskt var bra, seriös och inspirerande i melodiradions lakvatten).
Pekka Lunde och Gunnar Danielsson låg bakom bandet och gick sedan vidare som duo, fick den där efterhängsna sommarlåten ”Som sommaren” spelad på tok för ofta (öronklister, japp!) och sedan var det tyst.
Trodde jag. Pekka Lunde, a.k.a. Pekkanini, har fortsatt skriva musik, vad jag förstår nästan uteslutande för teatern och därmed har jag inte sett till något i fonogramform.
Gissa om jag blev häpen då han hörde av sig med skivalster från senare tid, inklusive en helt ny skiva, förvisso på cdr, men ändå!
Därav Dickens.
Det visar sig att han har blivit en fena på theremin och använder den på sätt som jag inte hört någon annan aktivt göra det (även om det varit stämningsskapare i såväl skräckfilmer som hos Beach Boys).
Aetherophone hette detta elektroniska instrument också, som ser ut som en malplacerad Ikea-minimöbel från sjuttiotalet, med två antenner.
Instrumentet har en anrik historia sedan Léon Theremin uppfann det 1919 och Clara Rockmore var nog den mest kände användaren dåförtiden, Dorit Chrysler (som jag såg en fascinerande konsert med i Ask utanför Röstånga häromåret) på senare år, som ren thereminist (om det nu heter så).
Skivorna Pekkanini skickade var: ”Theremin Tunes Played In Odd Bars” (2013) (som var den tredje thereminplattan, föregången av ”Theremin Magic” (2010) och ”Theremins In The Jukebox” (2012)), ”Guitars And Theremins” (2016) tillsammans med The Thereminland Band och färska “Lupec-2” (2017).
Förutom ordleken på ”odd bars”, är det en oväntad storstadskänsla i låtarna, där hans elektroniska kompis blir mer melodiös än jag är van vid, med både Hopper-tema och blues, men också skämtsamt på ett sätt som inte går att få i varken Göteborg eller Karlstad – de kvarteren finns helt enkelt inte där.
Uppföljaren är mer exotisk i mina öron eftersom den där aetherophonen har ett traditionellt rockband som komp, då blir det förvisso mer av storstadens kvarter, men också en större variation, men fortfarande med thereminen i förarsätet.
Avslutande låten ”Red Skies On A Blue Day” minner om Ensamma hjärtan-tiden, det här är en märklig skiva som både känns retro, tillgänglig och skum.
På färska ”Lupec-2” gifter sig hans theremin med den nu så populära åttiotalsretrosynten i Carpenters och andras efterföljd, det blir läckert på ett oväntat sätt – här är det långt till sjuttiotalets progg men fortfarande finns efterhängsna melodier, stämningsskapandet från teatermusiken är tydligt, även om just thereminen spelar andrafiol jämfört med andra elektroniska klaverinstrument.
Det här var en både oväntad och angenäm återträff, tack för den, Pekkanini.
